Annons
Annons


När ska jag växa upp?


Alltså, jag har verkligen tänkt på en sak. Speciellt de senaste – ja, men vad ska jag dra till med – typ 2 åren. Då har jag verkligen börjat skita i hur man ska vara för att passa in. När jag fyllde 18 var min dröm att flytta till Stockholm och leva det där drömlivet. Gå ut på krogen, på Stureplan, stå vid ett drinkbord och skåla med champagne. Glida runt med en Louis Vuitton väska på armen och en chihuahua guppandes i andra. Så såg min vision ut, så ville jag vara. Jag har under hela mitt liv varit väldigt högljudd och galen. När jag sedan blev tillsammans med en kille som tryckte ned mig, så ändrades jag. Jag blev tyst, vågade inte öppna munnen i onödan, och om jag gjorde det så fick jag en hånande blick som att: ”Haha, vad håller du på med lilla människa”. Jag blev en annan.

Annons

Men det som var jobbigast var att många av mina vänner sa: ”Ellen, vad mogen du har blivit!”. I stunden blev jag glad, för jag såg ju inte själv att jag var så nedtryckt som jag var. Idag är jag allt annat än vad andra människor skulle kalla för just ”mogen”. Men jag tycker själv att jag är mogen, för vad jag anser som moget är att kunna försörja sig själv, laga mat och städa. Och det kan jag! Ha!!

Sidan jag visar utåt, t.ex. på min Instagram är ju den här Allan Ballan-Ellen. Jag träffar människor som känner igen mig som ”Instagram-Ellen” och ber mig göra något skoj. Jag är inte alltid så. Jag har en on-knapp som sätts på om jag får feeling, men annars är jag faktiskt ganska lugn.

Ibland så trycker jag lite för hårt på den där on-knappen och då blir det lite för mycket. När jag är trött till exempel eller om jag träffar nya människor. Då kan jag ligga i sängen innan jag ska sova och ångra att jag babblade om konstiga saker eller var för frispråkig. Jag är kanske lite konstig? Haha. Det är nog ganska många som tänkt så om mig: ”Den där Ellen är rätt.. speciell”. Och ja, det kan ju tas som både negativt och positivt. Men de som känner mig, på riktigt, vet att jag har ett väldigt djup också. Mycket känslor som rymmer sig i min kropp, och mycket empati för andra.

Det som just nu är lite.. inte jobbigt men.. hur ska jag förklara? Nej men, just att människor får en bild av mig som om jag är en seriefigur? Jag har ett starkt minne av hur jag mötte två tjejer en gång som kände igen mig. Och jag försökte prata med dem, så börjar de skratta och säger: ”Haha, asså förlåt men jag kan inte ens titta på dig utan att börja skratta!”. De sa det inte elakt, och jag tog inte heller illa vid mig, det var faktiskt kul. Men samtidigt så slår det mig – har jag typ gjort en bild av mig själv att jag är lite halvt omänsklig? Jag kan lägga upp en fin bild på min själv på Instagram så får jag en gråtande skrattgubbe som kommentar. Hahaha, vad i hela?!

Äh, egentligen. Vem fasiken bryr sig?! Vet inte ens varför jag skrev det här, orkar inte läsa igenom vad jag skrivit heller. Är så trött att jag är tvungen att hålla upp ögonbrynen när jag skriver. Så jag publicerar det och så går jag och lägger mig. Utan påslakan, för de orkar jag inte dra på… #fräschtjej



Annons



Laddar