Annons
Annons


När demonerna kommer på besök


Sitter hemma med en kopp kaffe bredvid mig. Imorse vaknade jag med en sån sjuk ångest i kroppen.. Som om att alla muskler bara vred ihop sig. Tårarna letade sig ut. Fan.. Jag försöker vara stark, jag försöker göra så gott jag kan, men det räcker inte. Jag vill vara perfekt.

Annons

Jag talar om musikalen. Min första musikal i mitt liv. En musikal som har premiär på lördag, alltså om 3 dagar. Vi har haft publikrepetitioner varje kväll nu, och innan och under varje föreställning vill jag bara fly därifrån. Jag vill hem, lägga mig under ett täcke och vänta tills jag blir stark igen. Men det går ju inte.. men jag kämpar. Jag vill inte ge upp och jag kommer inte ge upp, det vet jag. Men jag önskar bara att jag slapp känna så här. Allt mitt självförtroende har liksom flugit iväg.. Varför är det så lätt att säga till andra hur de ska göra?? Varför kan inte jag säga till mig själv att, fan Ellen, du är bra som du är, du gör så gott du kan..

Det var skönt att få skriva av sig lite faktiskt, det känns på något konstigt sätt lite bättre.. Sen är jag väl helt enkelt helt slut i kroppen, vi har repat nästintill varje dag..

Om drygt en timme ska jag till teatern och repetera, sedan har vi ännu ett publikrep ikväll. Dessutom kommer TV4 och gör ett reportage… Jag vill känna ett lugn, jag vill känna mig säker. Demonerna har tagit över mina tankar, men jag ska vinna tillbaka dem. Det handlar nog helt enkelt om att jag måste acceptera att jag inte är perfekt – varför tror man alltid det?? Eller jag gör det i alla fall, jag vill vill vill så mycket, sedan glömmer jag bort att det kanske inte går att bli fullbordad musikalartist på 6 veckor.. Varför sätter man alltid så höga krav på sig själv?? Nääää, jag vill ha kul! Och det är kul!! Nu får jag ta och sluta tänka på det här sättet. In i duschen, torka tårarna och iväg.

3498813_2048_1152

Foto: Henrik Montgomery



Annons



Laddar