Annons
Annons


Att leva i ett destruktivt förhållande


apostat

Nu skriver jag som att jag är en hetero tjej, för det blir lättare så eftersom jag delvis skriver från egna erfarenheter. Jag vill poängtera att detta dock inte ska handla om kön, det är inte signifikant hos något kön. Jag vill skriva den här texten för att ni som lever i ett destruktivt förhållande ska känna samhörighet med texten, hjälpa er att öppna era ögon och få er att inse att det livet ni lever inte är sunt. Jag har levt så, för många gånger, brutits ned och mått riktigt psykiskt dåligt. För man fastnar. On and off-relationer är den värsta drogen.

Annons

Svartsjuka. Det finns två typer av det har jag lärt mig, en svartsjuka som liksom är sund, som visar att man blir kär och bryr sig om den andra personen. Sen finns den paranoida svartsjukan, som inte har någon grund alls och bottnar i ren och skär osäkerhet. Jag har lärt mig en sak om svartsjuka och det är att man inte kan kontrollera en annan person. Ibland kanske det är lättare sagt än gjort, men man kan liksom inte linda in sin partner i bomull och stänga ut denne från alla möjligheter till otrohet. Jag tror att det är större chans att en person tröttnar om den inte känner frihet, än om man faktiskt låter sin partner få göra som den vill – så länge den har respekt. Det är just respekten som jag tror att många tappar, och när den raserar så raserar hela förhållandet. Men, man har fortfarande känslor vilket gör att man bryr sig och för att man bygger upp hela förhållandet på att kontrollera varandra, så blir den andres snedsteg det enda man fokuserar på. Om en blir svartsjuk så blir ofta den andra det också. Ett mönster bryter ut, man blir misstänksam, paranoid och man litar helt enkelt inte på varandra och undermedvetet blir man varandras största fiende.

Människor med ett kraftigt bekräftelsebehov blir galna när de inte får uppmärksamhet. De kan inte ta att du kan tycka att det är roligare att umgås med nya människor än denne. Men för en extrovert person (som jag) så är det SÅ viktigt att socialisera sig med andra människor, nya som gamla bekantskaper. Och det kan bli svårt för en svartsjuk person att hantera, speciellt om man inte lyckats fylla deras bekräftelsebägare. Jag var ihop med en kille för flera år sedan, jag var aldrig otrogen, jag gav honom aldrig anledning till att inte lita på mig men likt förbaskat så hittade han ändå kryphål som gjorde att jag kände att jag gjorde fel. Till slut vågade jag inte ens öppna munnen när en kille pratade med mig, för att då ”raggade” jag. Även om jag visste i kroppen att jag inte gjorde det, så fick han mig att tro att jag hade gjort det. Och det ville jag ju inte, för jag ville ju inte att han skulle må dåligt. Och jag älskade ju honom.. ja, i alla fall tills en början. Men det var inte helt kul att vara livrädd för att svara på meddelanden på Facebook utan att det skulle uppfattas fel – för telefonen kollades ju dagligen.

Jag vill ALDRIG leva det livet igen. Jag vill aldrig känna den blixtrande känslan i magen när sms-tonen plingar.

Sen är det ju här med ens vänner, som ser det hela med helt andra ögon. Ja, som du BORDE se det men inte kan. De ser ju att du förändras, men om de kommenterar det så blir du arg. Du mår ju bättre än någonsin nu, i alla fall när du har det bra, då finns det inget annat i världen som är bättre. Men när du blir ledsen, så går jorden under, och då passar kompisarna bra. De förstår dig när du är ledsen, ger dig tröst men trots alla deras kloka ord och trots alla dina egna kloka ord, så går du tillbaka till ”idioten”. Efter ett bråk så är de första dagarna är det magiskt, man kan skratta åt problemen. Sakta men säkert börjar dock samma mönster träda fram. Så här kan det fortgå, under flera år. Och ja, kompisarna kommer tröttna på att du sitter och smsar med din kille/tjej på varenda fest. Att du sitter och gråter när du fått dig lite för mycket att dricka. Tyvärr, så orkar inte vem som helst. Det finns de som gör det, men de flesta blir så trötta på att känna att de ger och ger men inte får något tillbaka. Till slut blir den enda du har kvar – din idiotpartner – som du skulle ha lämnat för längesedan. Helt plötsligt känner du och idioten samhörighet och nu pratar ni istället skit om dina kompisar som ”bara är svartsjuka” för att de inte har ett förhållande.

Till slut.. är du ensam. Du har ingen att vända dig till. Det är då det kan bli riktigt farligt och svårt att ta sig ur, för den enda du har, är personen som har dig i ett genomskinligt järngrepp. Du tappar dig själv, du vet inte ens vad du vill längre, för att allt måste ju först redigeras så att det inte blir bråk. ”Äh, jag nöjer mig så här, inget förhållande är ju perfekt…” ”Jag tycker det är skönt att sitta hemma en fredagskväll, så slipper man vakna upp med ångest”. Även om han kallar mig för hora ibland, även om min mobil åkt in i väggen ett x antal gånger, även om han tryckt upp mig mot väggen och skrikit så hela grannskaran reagerat – så är det ju den här personen jag älskar. Jag är den enda som förstår honom, det har han ju sagt själv. Han klarar sig inte utan mig. Han är ju inte så här egentligen liksom.. han är en bra kille som hamnat lite snett bara.

Just den där meningen…. ”han är inte sån här egentligen”. Jag hatar den. Vad fan är det för mening!? Det finns inget som heter egentligen. Det som händer, händer. Det som har hänt, har hänt. Man kan inte radera saker bara för att någon ligger och bölar och ber gång på gång. Ett förlåt, okej. Det är mänskligt att fela. Men förlåt, efter förlåt, efter förlåt… Nej. Samtidigt så är man är två i ett förhållande, ju mer du accepterar desto mer kommer att ske. 

Känslan dock, efter ett bråk eller något som hänt och när man blivit sams igen – ovärderlig. Man känner sig som ett litet barn. Och det är just den som gör att man stannar kvar. Som om att man blir kär på nytt.

Så, hur ska man göra för att kunna lämna ett sådant här förhållande? Tro mig, det är fan det svåraste som finns på denna planet.. Nu passar ju inte det här för alla, men det här funkade i alla fall för mig:

1. Skriv ned för- och nackdelar om varför du är ihop med personen. Och nej, bra sex täcker inte 7 negativa punkter. Inte trygghet heller, för det är den destruktiva personen i dig som pratar. Det är klart att du känner dig trygg med en person som indirekt bestämmer allt du ska göra, klart att du känner att du inte är någon utan honom/henne.

2. Gör saker själv, gå ut och gå. Tänk efter vad DU vill göra i ditt liv. För att kunna lämna ett sådant här förhållande krävs en otrolig styrka. Gör saker själv och försök bli mer självständig. Och om du kan, umgås med dina VÄNNER för tusan!!!

3. Att ta steget och faktiskt säga – ”jag vill göra slut” var det svåraste. Dels så var han ju ”min bästa vän jag gjorde allt med” (nu i efterhand så inser jag ju att en bästa vän inte kallar en för hora eller fitta men ja..). Och dels så var jag ju livrädd för att han skulle vara med någon annan. Han var ju MIN. Och det var ju det jag hade kämpat för att han inte skulle göra, ja eller, eftersom han visade mig ”kärlek” genom att vara svartsjuk så gjorde jag samma sak tillbaka. Till en början lite skämtsamt, men sedan växte den där klumpen i magen, den var där dagligen.

4. I samma stad. Ofta är man ju ihop med någon som kommer från samma stad, hur ska man då kunna göra slut med någon som man kan stöta på dagligen? Som man ta sig till på 5 minuter. OM man kan, så dra ut och res. Det gjorde jag efter ett förhållande, jag jobbade hela sommaren för att spara ihop till en resa (det i sig var också bra eftersom jag då hade ett mål att fokusera på) och tog en 5-veckors semester till USA.

5. ”Återfall”. Man påminns dagligen om ens förhållande, det kan vara en maträtt man gjorde tillsammans, någon sak, en parfym.. Och så tänker man bara på de positiva händelserna. Så fort man känner saknad, det är då man ska läsa de negativa punkterna man skrev ned, för att påminna sig själv. För hjärnan kommer vilja lura dig.

Ja, ta kontroll. DU är en människa, DU finns. Jag gjorde en rätt löjlig grej, jag satte mig ned och liksom tog på min arm och sa ”jag finns”. Det var fasiken läskigt alltså.. tårarna rann. Men det hjälpte, för det fick mig att inse att jag lever. Och.. JAG SKA FORTSÄTTA LEVA. DU ska fortsätta leva i resten av ditt liv. Och du är värd att må bra.



Annons



Laddar